”Landet utanför” i Hulån

25 september, 2014

I förrgår tog jag tåget till Borlänge, lokalbussen via byarna Mockfjärd, Nås, Dala Floda, Dala Järna. På Värdshuset Flottaren i Vansbro blev jag sedan hämtad av Maud Granberg från Vansbro föreläsningsförening för att prata om min bok Landet utanför i Hulåns Ordenshus.

Hennes 90-årige far, vanligtvis ordens ungdomsledare, ordnade kaffebordet när vi kom dit, med gnistrande höstlöv och det vita kaffeporslinet. Scenen var skyhög och det vackra, nästan sakrala rummet fyllt med stolar i raka rader, med slitna blåa sittunderlägg med texten Dalarna IOGT-NTO.

Den här  typen av jobb eller upplevelser uppfyller mig i flera dagar. Att förbereda sig genom att läsa, tänka och komma i stämning, landa på platser med annorlunda villkor och fundera över dem och människorna där.

Som tanken om konsumtionssamhällets krav på valmöjligheter och diversitet, som den lilla orten inte kan uppfylla. Optikern hade läsglasögon, men inte den styrka som jag behöver. Skohandlaren har skosnören, men inte den typ jag vill ha.

Dessutom säger någon jag pratar med om att jag vill se mig om i samhället ”ja det är inte mycket att se”!

Det där pratar de om sedan på föreläsningen, att många invånare ser ner på bygden, tycker det är dåligt och sprider det till ungdomarna. Men ändå ju bor kvar. Vad står det för?

Jag tror att det är svårt att stå för ett val som går på tvärs mot samhällsutvecklingen. Storstadsnormen är just nu så stark att det måste vara något fel på dem som stannar i småorter och det är en bild som det är svårt att värja sig emot som småortsboende. Om man inte gjort ett tydligt val, som att flytta dit från ett överbefolkat Holland, eller är en som varit i storstan och vänt, för att uppnå livskvalitet och för att downshifta. Som forskaren Lotta Svensson sa i  ett mycket skarpt Vetandets värld häromdan. De som alltid levt som downshiftare får ingen cred för det över huvud taget.

Det kom säkert 60 pers på föreläsningen, kommunalrådet var där och diskussionen blev som nästan alltid engagerad och spännande.  Någon frågade om det alltid är så här hög medelålder i samtalen om landsbygdsutveckling som jag deltar i. Svaret är ja. Ungdomarna eller småbarnsföräldrarna kommer inte. Även när lokalen inte är ett ordenshus och en hundraårig föreläsningsförening.