Det gränslösa vi inte klarar

26 februari, 2014

Med det fantastiska ledmotivet till HBO-tvserien True Detective ringande i öronen funderar jag över varför jag och så många andra verkar jobba jämt.

Någonstans i mitten av hösten märkte jag att folk börjat jobbringa mig på lördagsförmiddagarna i icke akuta frågor. Men sen kom jag på att jag själv är gastkramande mycket indragen.

Det var när jag trodde att jag bara skulle kolla Facebook, men plötsligt, nästan omärkligt, hade jag mejlat en jobbfråga på samma gång. Det var en lördag och mottagaren, som har reglerad kontorsarbetstid, svarade på söndan. När jag bad om ursäkt på måndan så fattade inte heller denna småbarnspappa vad jag menade. ”Jag kollar ju ändå hela tiden.”

Nej, det gränslösa arbetslivet ger en imaginär frihet vi inte klarar att hantera. Som de sociala varelser vi är, drar vi in varandra i en spiral av alltmer obetalt arbete. Kontakten med nätet som vi ständigt bär med oss i fickan i form av mobiltelefoner gifter sig med vår nedärvda lutherska arbetsmoral. Den där ledigheten som ska komma senare, kommer allt mer sällan och då som enstaka gläntor i ett ändlöst kalhygge av arbetsrelaterad aktivitet.