Urbaniseringens myter

24 juni, 2015

Visst låter det ödesmättat och bra. Nickandet och hummandet kommer liksom automatiskt. Vår världsbild med staden som norm får sin bekräftelse, så det går av sig självt att fylla i mellanrummen.

Jag pratar förstås om Stockholms handelskammare som sedan 2007 fått oss att återupprepa sin djupt vilseledande bild av inflyttningen till Stockholm; nämligen att varje dag anländer två busslaster med nya invånare. Bilden man får i huvudet är 1960-talets realitet. Att övriga landet kliver på bussen, lämnar den bygd som sett dem födas för att aldrig återvända.

Men det där var längesen. Det är inte alls vad som händer. Av de hundra som får plats på de två inflyttningsbussar som kommer idag, så är fyrtio stycken bebisar, födda av Stockholmsföräldrar. Ungefär hälften är invandrare, som eventuellt har landat på en flyktingförläggning men sedan dragit den ofta korrekta slutsatsen att möjligheterna att hitta jobb och försörjning är större i storstäder där man kanske redan har ett nätverk av människor från samma land eller som man delar språk med.

Återstår en liten grupp på 7 till tio personer som uppfyller bilden av busspassagerare från övriga landet . De kan komma från Göteborg likaväl som någon mindre ort.

Det andra påståendet är en lika stark, ödesmättad och spridd sanning, nämligen att Sverige urbaniseras snabbast i Europa, enligt Eurostat. Det gör vi inte alls, visar Kulturgeografen Jan Amcoff i en debattartikel nyligen.  Däremot ökar Sveriges befolkning mer än andra europeiska länder, både i städer och på landsbygden. Mest av allt ökar den storstadsnära landsbygden. Och det är ju något bra eftersom åldrande befolkning annars blir ett försörjningsproblem

Men såna sanningar fastnar liksom inte. De bekräftar inte den storstadsnorm vi lever i, att urbaniseringen är vårt öde som det inte tjänar något till att kämpa emot. Här utvecklar Christel Gustafson och Po Tidholm tankar kring det.